Om kropp, klæder och sex i himlen. En lektion i himmelsk antropologi
Nær vi kommer till himlen efter døden, efter att ha varit några timmar i synernas værld (vi ær dær sællan en længre tid æn så, DMT-drogen som utløses i vår hjærna i døden upphør att verka efter några timmar, och det ær den drogen som ger oss synerna, oftast), kommer vi helt nakna in i himlen, som nyfødda men dock i den ålder vi var i på jorden (alla blir så småningom ungdomar, før alltid), vår kropp bildas av de atomers himmelska motsvarigheter som finns runt omkring vår centralatom (vår sjæl), vanligtvis i vårt lik eller vår aska och mullen dær omkring, så många atomer kommer med i den nya himmelska føreningen i himlen som behøvs och som Gud behøver, han formar oss bokstavligen av jordens mull, såsom det står i førsta Mosebok att han gjorde med Adam! Otroligt! Vi uppstår sedan ur mullen i himlen, i den himmelska motsvarigheten till vår jordiska gravplats, som bestæms av vårt andliga tillstånd, himlens geografi ær andlig. Vi uppstår således fysiskt ur våra gravar, precis som de gamla judarna och fariseerna trodde på Jesu tid. Oftast ensamma i en stor skog (alltid?), nakna, borta från allmænhetens blickar i himlen, lite som i en himmelsk fødelseavdelning. Vi hittar sedan fram, ensamma, i Skogen, och anpassas till himlen genom en dag ensamma med djuren i Skogen. En dag ær nog før vår fulla återupprættelse och anpassning till himlen, i fred och ro med djuren, en lång dag, full av førundran och glædje. Næsta dag leds vi till nærmaste stam eller flock (Swedenborg skulle kalla det himmelskt samhælle) mænniskor i Skogen, och de lær oss mer. Om vi upplever oss kallade till Nya Jerusalem, leder de oss dit under en lång vandring genom vidstræckta skogar, om det behøvs får vi barmhærtiga hæstar till hjælp att bæra oss dit. Ibland ær vægen mycket lång, men full av glædje. Vi ær fortfarande nakna, och alla folk vi møter i Skogen ær alla nakna, det ær bara i Nya Jerusalem man har klæder. Hær i Skogen råder den fulla återupprættelsen i sin fulla blomning.
Nær vi kommer fram till Nya Jerusalem, tvættas vi i en flod som kallas "Livets Flod", som flyter genom och ut ur Staden, och vi klæs i vår høgtidsdrækt, vita, esséiska klæder, såna Jesus hade på jorden, ja alla førsta kristna, som alla var esséer, utgångna från esséerna via Nasareernas sekt, Johannes Døparens sekt. Klæderna ær vævda med stor flit, før hand, av viltvæxande lin i Skogen, och sydda på antikt vis av skickliga himmelska skræddare. Dessa ær flitiga, och har ett mycket stort lager av vita drækter før domedagen, då de flesta på jorden ær inbjudna till festen i himlen, och ska få besøka Staden likt muslimerna besøker Mecka (ingen tidsbegrænsning råder). Brudeskaran, de "144 000", bor i Staden, de ær domedagsjurister i domedagsstaden, och ær de som nådde Jesu grad av mogenhet på jorden, eller hade en fart i sin utveckling som hade gjort att de hade nått den graden av mogenhet om de hade fått leva sitt liv ut. Dvs. det ær mænniskor som "uppstod från de døda" medan de ænnu levde på jorden, såsom detta begrepp ursprungligen betydde. De utgør æven "værldsparlamentet" i himlen, "himlens FN". Jesus Nasareern (så kallas han dær uppe) ær himlens generalsekreterare, ej diktator, och ær Konungarnas Konung, som tjænar mest och bær tyngst børdor. Vissa i brudeskaran får lov att bo i små hyddor och hålor och grottor strax utanfør Staden, i Skogen. Såna som liknar mig. Vi som ær før skøra før att vilja eller kunna minnas før mycket från jordelivet och inte kan delta i de många domsmøtena och regeringsmøtena i Stadens centrum. Ofta lever vi bara stilla liv i Stadens periferier, undervisande vid något universitet. Vi har lidit tillræckligt. Vi vågar inte læmna djuren i Skogen, som ær de som trøstar oss mest och bæst. Æven om det finns skogar i centrum av Staden, och i ett sammanhængande nætverk runt alla de mindre stæder som utgør Staden, vågar vi oss inte till centrum via dessa skogar, ty dær bor inga større djur, bara mænniskor, råttor, møss, insekter och allskøns fåglar i træden. Det ræcker inte, vi måste skynda oss till hundarna om vi børjar minnas før svåra ting. Skogarna runt Staden ær fulla av vilda hundar och hippies, himmelska hippies, fulla av allt det bæsta från hippierørelsen och "rastafolket". Vi vet alla hur goda de var till att trøsta och heala på jorden, folk som Ronja Aarniala och Andris Fågelviskare, båda sjælvklart brudesjælar. Typiska skogsboende brudesjælar, m.a.o., folk som føredrar djuren framfør Moses och Abraham. Ja, det gør jag ock. Men Jesus vill jag møta først av allt i Staden, min egen General.
I himlen finns inga parker, ty det ær førbjudet att tæmja andra varelser, æven plantor. Jordbruk och djurhållning ær också førbjudet, likaså græsmattor, krukvæxter och buskar och træd i Staden. Dessa vill vara vilda i Skogen, och vi respekterar deras ønskemål.
Vi æter, men måste inte æta. Om vi æter, bajsar och kissar vi, himlen ær fysiskt verklig och helt lagbunden med egna naturlagar, utan magi och s.k. "øvernaturliga" inslag. Det mest "øvernaturliga" ær hur vi føds in i himlen, och hur allt skimrar på natten, så att det aldrig blir mørkt fast solen ær på andra sidan av planeten.
Vi åldras inte i himlen, ingenting vissnar (djuren æter dock græs och plantor dær), och det beror på att Guds nyskapelsekrafter ær avsevært starkare æn førgængelsekrafterna (entropilagen) i himlen. Vi kan få sår, men de læks på himmelskt vis, fort, och gør inte så ont som på jorden. Men vi får næstan aldrig sår, ty ondskan ær førbi, bara frid råder. Gud bevarar oss från sår før det mesta. Vi vandrar i Anden, stændigt. Vi går alla barfota i himlen, skor existerar inte, æven i Staden. Om vi nån gång får nåt sår, ær det på føtterna. Håret och skægget væxer vilt på alla, knivar och saxar finns inte, de ær førbjudna. Många har rastahår, naturligt eller lagat (oftast nasirerna, jag ær nasir). Kvinnor har ofta flætor och uppsatt hår i Staden, samt ofta duk på huvudet, før traditionens skull, respekten før førfæderna. Inga kvinnor har byxor i himlen. Det ær førbjudet och anses ofint. Men i Skogen går alla nakna. Brudesjælarna i Skogarna runt Nya Jerusalem har dock alltid vit esséerdrækt på sig, så længe de arbetar i Staden. Det ær mest praktiskt.
I Staden ær alla flitiga, stændigt upptagna med något, men ofta ser man någon vila ihopkrupen eller raklång på marken, vid en vægg. Næstan var som helst. Man mediterar, ber, eller bara vilar sig eller tar en tupplur. Inga klockor finns, men man føljer "de himmelska klockorna", dvs. Andens påminnelser i hjærtat. Enkla antika solur lær dock finnas. Man avtalar tider efter soluren, eller bara efter solen, dvs. inte med så stor precision. Konferenser ordnas, man kommer øverens om tid och plats. Platsen ær ofta i universitetens lokaler, de ær de størsta. Himlen har majestætiska antika universitet, påminnande om Platons akademi, dær man inte håller førelæsningar, utan undervisar i små samtalsgrupper på golvet kring en lærare, enligt antikt mæstare-lærjunge-ideal. Man står också i klungor och debatterar. Detta ær sjælva hjærtat i himlen, och stor ær kærleken mellan mæstare och lærjunge, tænk på Jesus och hans lærjungar. Kærleken mellan ælskande par ær också himlens centrum, och alla finner sin tvillingssjæl till slut. Man ær monogam, gifter sig bara med en, men man får leka fritt med alla, svartsjuka finns inte, ær inte møjlig, man får beundra alla, kænna lust till alla, men ingen har lust till otrogenhet i himlen. Dærfør vågar alla leka med alla, æven nær lust ær involverad, man har en så avslappnad attityd. Man gør som djuren i skogen, helt enkelt. Dær nosar man på alla både hær och dær och lær kænna allas kroppar genom lek. Utan skam. Man har snopp och snippa i himlen, och himmelskt sex ær møjligt, dock blir det ej barn, av førståeliga skæl, man føds ej och dør ej i himlen, såsom man gør på jorden. Allt ær førandligat.
